Korporatismens sociala och ekonomiska struktur, av Per Engdahl.

[Silas]

Korporatismens sociala och ekonomiska struktur.

Det kanske väsentligaste problemet i västerlandets ekonomi är just kapitalbildningen. Om vi skall kunna följa med i den nya utvecklingen med automation och atomenergi, behövs det enorma investeringar. Man börjar redan orda om utnyttjande även om solenergin, man viskar om att via satteliter tillgodogöra sig den kosmiska strålningen i rymden, man trevar efter möjligheter att med kärnklyvning som metod förvandla olika ämnen och därmed göra förut obrukbar materia till råvara för industriell produktion. Samtidigt är man på väg att sudda ut gränslinjen mellan organisk och oorganisk kemi.
De enorma framsteg, som vetenskapens nya landvinningar ställer i utsikt, kan göras blott av dem, som är beredda att ställa det erforderliga kapitalet till förfogande.

Den kommunistiska Sovjetunionen har lyckats med problemet. Med diktaturen som hjälpmedel har man drivit fram den tunga industrin på den lättas bekostnad. Men om vi inte med det fria samhällets metoder lyckas åstadkomma samma resultat som kommunismen med diktaturens, då är det fria samhället i längden dömt. Om demokratin icke i längden förmår lösa problemet, då måste vi söka oss fram till en ny och bättre form för fri samlevnad människor emellan. Det är denna form, vi har i korporatismen.

Löntagarnas medlemskap i företagens, korporationernas och huvudkorporationernas styrelser gör dem till medintressenter i näringslivet på ett helt annat sätt än nu.
De blir själva engagerade i de olika investeringsfrågorna. Det blir under sådana omständigheter betydligt lättare att entusiasmera även löntagare för ökad kapitalskapande fonderingar av vinstmedel. Därigenom skapas den första psykologiska förutsättningen för en tyngdpunktsförskjutningen från konsumtion till investeringar, dvs. från sektor 1 till sektorerna 3 och 4.

Lönepolitiken spelar här en väsentlig roll. Vissa branscher kan rationaliseras och automatiseras. Inom andra är det inte lika enkelt. Detta betyder, att de förra kommer att kunna betala ur betydligt högre löner än de senare. Det uppstår en ännu våldsammare spänning mellan hög- och låglönegrupper än vad redan nu är fallet. Det är ganska begripligt, att arbetarparten alltid söker ta ut så mycket som möjligt av sin näringsgrens avkastning: eljest skulle ju det mesta stanna hos företagare sidan. Korporatismen har från början minskat motsättningen mellan dessa båda parter. Men dess organisatoriska system måste kompletteras med principen om den sociala lönen, dvs. lön efter prestation. När det gäller timlönerna, som utgör själva basen för lönesättningen, bör det skapas en lista på olika slag av prestationer, värdesatta efter arbetsinsatts, begåvningsbehov, ansvar, obekväm arbetstid och obekväma arbetsförhållanden mm. Denna lönenorm bör sedan gälla över hela linjen, oberoende av näringslivets bärkraft. Den motsvarar en prislista på maskiner eller råvaror. Skulle nu vissa branscher kunna betala betydligt mer, bör det i avtalen införas en bestämmelse enligt vilken branschen åtar sig att med det belopp, so lönerna hade kunnat höjas med, sänka priserna – eller också ställa motsvarande summa till förfogande i form av krediter till andra kapitalbehövande områden. Den tekniska rationaliseringen kommer därmed alla till godo, och automationen medför icke den nya klassuppdelningen, som skulle bli följden, om vi fortsätter med nuvarande metoder. Man hävdar, att vinstfördelningen inom näringslivet skulle skapa orättvisor. Löntagarna i ett välskött företag får större vinsttillägg än ide sämre, där vinsten kanske helt uteblir. Detta är riktigt. Men behovet av stimulans utöver den exakt efter prestation beräknade lönen är en mänsklig faktor, som vi inte kan komma ifrån. I sådana samhällen, där genom skattetekniska och andra åtgärder inkomstutjämningen och möjligheten till affärsvinster minskats, spelar penninglotterier och därmed jämförliga företeelser en växande roll. Olikheten i vinst möjliggör också en större rörlighet inom det korporativa samhället och bidrar till ökade förutsättningar för uppkomsten av nya företag, för exploateringen av nya uppslag och uppfinningar.

Korporatismen betyder också en frigörelse av den mindre företagsamheten, av initiativet över huvud taget, från det allt starkare beroendet av organisationer och koncernbildningar i den nuvarande demokratin. Genom att korporationerna är offentligrättsliga, får deras ledningar ingen möjlighet att utesluta en medlem eller ett företag lika litet som en kommun kan utesluta en där skriven person. Den enskilda människans liksom det enskilda företagets frihet gentemot organisationen blir därmed större än nu. Möjligheten att bromsa den fria konkurrensen minskas, särskilt genom att korporationernas kompetens och befogenheter regleras genom lag. Att man helt skulle kunna övervinna alla missförhållanden är självfallet omöjligt. Ett sådant samhälle finns inte och kan aldrig konstrueras.

De ökade investeringsmöjligheterna, skapas genom löntagarnas medintresse i näringslivet och genom avvecklingen av ett produktionshämmande skattesystem, samt sist men inte minst genom nya förutsättningar för personligt initiativ, måste innebära en ökad expansion av produktionen. Detta möjliggör i sin tur en ökning av framtidens levnadsstandard. Ju större kapitalgrunden är inom näringslivet, desto större blir avkastningen. Genom att korporatismen skapar nya former för en rättvis fördelning mellan olika grupper och människor, kommer både den sociala tryggheten och det ökade välståndet att bli en logisk följd av systemet.

Genom att den mindre företagsamheten får nya möjligheter och i korporationerna erhåller ett visst skydd gentemot hänsynslösa dumpingmetoder eller kvävande kapitalbrist, konsoliderar det mellanskikt inom näringslivet, som utgör den naturliga rekryteringsbasen för näringslivets ledargrupp och samtidigt stötdämparen mellan olika sociala intressen. Företagsamheten som uppgift blir inte bara ett fåtal storföretagare eller ledare av statstruster förbehållen. Initiativet kommer att göra sig gällande i breda folkskikt och därmed bidra till den fortsatta sociala utjämningen.
Överförandet av en rad uppgifter från staten till korporationerna innebär slutligen en sprängning av den statliga förvaltningsapparaten, som nu börjar anta jättedimensioner.
En ny form för folklig självstyrelse sätter in som motvikt mot byråkratiseringstendensen i demokratin. Därmed blir korporatismen slutgiltigt en garanti för friheten mot den allt påtagligare diktatur hotet i dagens demokrati.