Högerextremism – inget för Sverige

[Aptrgangr]

Högerextremism – inget för Sverige


NAZISTDEMONSTRATION I Sverige har inte högerextremismen samma historiska kopplingar som den har till exempel i Tyskland. I stället kan vi, mycket tack vare folkrörelserna, fira nationaldagen som en seger över den organiserade rasismen och främlingsfientligheten.

I dag, nationaldagen, drar kungen på uniformen. Många klämmer in sig i folkdräkter. Fanorna smattrar. Heidenstams Sverige viskas fram och nationalsången dånar. En folkloristisk gemenskap, traditionell och harmlös.
Den svenska nationalismen har numera ingenting att göra med aggressiv högerextremism. Nationaldagen kan rentav firas som seger över den organiserade rasismen eller främlingsfientligheten. Så stark i flera jämförbara länder och så obetydlig i Sverige.
Här finns inga motsvarigheter till grannländerna Norges och Danmark breda högerpopulistiska partier med 20–30 procent i väljarstöd.

Ingen historisk tradition
Avståndet är närmast omätbart till den kontinentala högerextremismen. Ingen bär, som parti eller organisation, på ideologiskt bråte som kollaboration med nazi-Tyskland, kolonial nostalgi, främlingsfientlighet och demokratiförakt som exempelvis stora partier i Frankrike eller Belgien.
Den europeiska, politiska sociologi, som placerar främst hotad lägre medelklass men också en betydande del av arbetarklassen hos högerextrema partier, har en lyckligt klen motsvarighet i Sverige. Sverigedemokraterna är huvudsakligen ett lokalt fenomen med visst stöd från yngre, politiskt ignoranta män. Samma kategori som en gång blåste kortvarigt liv i Ny demokrati.

Välfärdsstaten
En förklaring till högerextremismens marginalisering finns i Berggrens/Trädgårds betydelsefulla bok ”Är svensken människa?” Välfärdsstaten har, skriver de, erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband och byggt solidaritet och gemenskap människor emellan.
Den, något idealistiska, formeln har fungerat som skydd mot högerextremism.
Som förstärkning av Berggrens/Trädgårds ”statsindividualism” finns folkrörelser, särskilt facket, som kan artikulera och förmedla folkliga krav och för den delen också missnöje. Klyftan mellan eliten och den folkliga basen är ännu måttfull.

Den lyckliga demokratin
”Tilliten” – ett samhällsvetenskapligt begrepp utvecklat av forskare som Putnam och Rothstein, både till medmänniskor och till samhällssystem – är fortfarande påfallande hög i Sverige.
Till skillnad från Danmark har Sverige i allt väsentligt varit befriad från den konflikt mellan en stark bondenationalism och en kulturradikal tradition, som pumpade upp högerpopulistiska protester och rörelser.
Medan Norge den 17 maj mobiliserar för sitt korta nationella oberoende nickar Sverige 6 juni en smula förstrött åt Gustav Vasas enhetsbygge. Inte mycket att orda om eller fira.
I den lyckliga demokratin, som Herbert Tingsten en gång kallade Sverige, pyr förstås också främlingsfientlighet, inskränkt chauvinism, intolerans. Idyllen är också en scen för nya, svårbemästrade konflikter. Statisten sverigedemokraterna söker sig, fast med klen framgång, mot scenljuset.
Högerextremismen är helt enkelt osvensk. Sådant kan man få skriva den 6 juni.

Aftonbladet: Högerextremism - inget för Sverige

[Weltschmerz]

Artikeln är fullmatad med smädelser och felaktiga påståenden, men jag väljer att kommentera något som är intressant historiskt:

Till skillnad från Danmark har Sverige i allt väsentligt varit befriad från den konflikt mellan en stark bondenationalism och en kulturradikal tradition, som pumpade upp högerpopulistiska protester och rörelser.

Sverige har inte alls varit befriad från bondenationalism. Tvärtom brukar historikerna alltsomoftast hänvisa just till den starka samhörigheten mellan bönderna och den starke kungen, som förklaringen till varför monarkin i Sverige var så oproblematisk folkligt sett. Samhörigheten grundade sig på gemensamma intressen, som bland annat rörde sig om att hålla tillbaka adelns inflytande, samt att skydda Sverige mot angrepp utifrån.

Däremot kan man hävda att bondeklassen varit på ekonomiskt och numerärt tillbakagående, relativt sett, ända sedan 1930-talet, och att detta kan förklara varför nationalismen har spelat en så liten roll i modern svensk politik. Sedan har vi då det andra världskrigets återverkningar på Sverige, med en allmän och ofta irrationell skräck för att vara en kollaboratör i en eller annan löst sammanfogad mening.

På vilket sätt Danmark har en radikal kulturtradition som Sverige saknar är också tvivelaktigt. Möjligen kan det betyda att moderna idériktningar fick allmänt inflytande i Sverige mycket senare än i Danmark. Hursomhelst råder det inget tvivel om att den sammanhållning som präglade Sverige förr står i bjärt kontrast mot det allmänna missnöje och den misstro mot de styrande som präglar nutidens Sverige.