[3rdEye]

Artikeln är fullmatad med smädelser och felaktiga påståenden, men jag väljer att kommentera något som är intressant historiskt:

Till skillnad från Danmark har Sverige i allt väsentligt varit befriad från den konflikt mellan en stark bondenationalism och en kulturradikal tradition, som pumpade upp högerpopulistiska protester och rörelser.

Sverige har inte alls varit befriad från bondenationalism. Tvärtom brukar historikerna alltsomoftast hänvisa just till den starka samhörigheten mellan bönderna och den starke kungen, som förklaringen till varför monarkin i Sverige var så oproblematisk folkligt sett. Samhörigheten grundade sig på gemensamma intressen, som bland annat rörde sig om att hålla tillbaka adelns inflytande, samt att skydda Sverige mot angrepp utifrån.

Däremot kan man hävda att bondeklassen varit på ekonomiskt och numerärt tillbakagående, relativt sett, ända sedan 1930-talet, och att detta kan förklara varför nationalismen har spelat en så liten roll i modern svensk politik. Sedan har vi då det andra världskrigets återverkningar på Sverige, med en allmän och ofta irrationell skräck för att vara en kollaboratör i en eller annan löst sammanfogad mening.

På vilket sätt Danmark har en radikal kulturtradition som Sverige saknar är också tvivelaktigt. Möjligen kan det betyda att moderna idériktningar fick allmänt inflytande i Sverige mycket senare än i Danmark. Hursomhelst råder det inget tvivel om att den sammanhållning som präglade Sverige förr står i bjärt kontrast mot det allmänna missnöje och den misstro mot de styrande som präglar nutidens Sverige.