[3rdEye]

Originally Posted by Engelbrecht

”Den som blott vill leva ett behagligt liv, han förtjänar inte att vara till.” Detta citat av Oswald Spengler stöter jag på, när jag bläddrar i professor Herman Lundborgs (1868-1943) väckelseskrift Västerlandet i fara från 1934. Citatet sammanfattar på sätt och vis skriftens budskap: Att vårt materiella välstånd och vårt lättsinne riskerar att leda till vår undergång.

Jag noterar ordet "blott" där eftersom jag inte tycker det är något självändamål att ha det spartanskt.

Herman Lundborg var professor i rasbiologi och chef för Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Detta var på den tiden då vårt land fortfarande, till viss del, tycktes styras av män som bekymrade sig om folkets och kulturens framtid. En tid då betydande män och kvinnor i vårt land fortfarande, öppet, kunde försvara våra folk- och rasintressen utan att riskera att utsättas för häxjakt av den politiskt korrekta pöbeln inom statsmakt och media, anklagade för de allra värsta tankebrotten av alla: rasism och antisemitism.

Man kan förvisso även som nationalist fråga sig vad vi ska ha rasism och antisemitism till. Jag är varken rasist eller antisemit och jag har skäl att ta avstånd från sådant på helt andra grunder än att det gör mig mer korrekt. På sätt och vis är jag därför än mindre politiskt korrekt, eftersom så många tyckare från olika håll i den politiska debatten inte ens förstår min ståndpunkt. De VILL att jag ska vara en sån där "nazist", för det gör allting så himla mycket enklare för dem.

Rasurartning
Lundborg definierade rasbiologi som ”läran om släkternas, folkens och rasernas liv och utveckling” och Västerlandet i fara var en varningsskrift till dåtidens generationer om faran med rasurartning, och de förväntade följderna, så som han bedömde dem.
Med begreppet rasurartning menade Lundborg den negativa process som leder till att en ras gradvis försämras tills dess att den inte längre förmår utveckla eller ens bevara tidigare generationers höga kultur. Denna urartning är i första rummet biologisk och beror på en utarmning av ett folks goda arvsanlag.

Jag tycker att Lundborg begick ett misstag i det han betraktade kultur som ett direkt resultat av biologi. Jag återkommer till detta tema i samband med de reformer han krävde.

Orsakerna till denna negativa process är många, men utvecklingen av det moderna, industriella och emanciperade samhället har starkt bidragit till rasurartningen. Några orsaker är till exempel kärnfamiljens upplösning och den moderna storstadsmänniskans bristande vilja att föda tillräckligt många barn. Resultatet har blivit att bärarna av goda arvsanlag, under moderna förhållanden, föder färre barn än de med sämre anlag, eller rätt och slätt att folket tynar bort genom en fallande födelsefrekvens och en bakvänd evolutionär utvecklingsgång.

Än mer fördärvande än kärnfamiljens upplösning, i någon tänkt 'strikt evolutionär' mening, borde födelsekontrollen vara. Kärnfamiljens modell för fortlevnad borde i själva verket vara mindre effektiv än stamsamhällets. Om denna 'strikt evolutionära' mening har någon bäring kan man dock ifrågasätta, likaså om den är en evolutionär mening över huvud taget. På sätt och vis ifrågasätter man själva evolutionsteorin redan genom att man pekar på något sådant som "evolutionärt bakåtsträvande".

En annan allvarligare form av urartning, enligt Lundborg, är när ett högre stående folk rasblandar med mindervärdiga folkslag, vilket därmed hotar själva grundvalarna för den högre rasens existens.

Nu kan det ju också finnas rasblandning som vi ser på som något gott. Några antropologer begick misstaget att tro det fanns en enda nordisk ras, i vilken de klumpade ihop cromagnida och indoeuropeiska influenser och bedömde rasens renhet dels utifrån rena fördomar om vad som var "nordiskt", och dels utifrån hur duglig den enskilda människan var i olika hänseenden.

Sen har vi då det här med rasism och "mindervärdiga" raser. För det första är det tvivelaktigt om det går att gradera på det viset utan att denna gradering i sig är ett partiskt val av perspektiv, ogrundat i vetenskapliga hänseenden. Och då är problemet inte att man har ett perspektiv - utifrån sig själv och sin egen kultur - för det ser jag som något positivt. Ett problem är att det vetenskapligt sett är så tvivelaktigt. Ett än värre problem är av andlig art. Vad ska detta storhetsvansinne tjäna till, om inte till att slutligen bringa en själv på fall? Vad betyder det för den själsliga hälsan? Detta storhetsvansinne kan rentav försvaga mig, då jag så lätt inbillar mig att jag är determinerad att segra till slut.

Alltför goda livsbetingelser skyndar på denna förfallsprocess och Lundborg skrev att: ”Folket dör, emedan det var för bekvämt för att leva.” Det finns åtskilliga exempel i historien där detta har skett. Det främsta exemplet lär vara romarrikets nedgång och fall.
Försök gjordes visserligen av de blonda envåldshärskarna Ceasar och Augustus med flera att genom politiska reformer förhindra urartningen och därigenom förhindra att de ursprungliga nordiska romarna dog ut. Men deras åtgärder var inte tillräckligt kraftfulla i kampen mot samtidens lättsinne och profithunger. Importen av slavar från Asien och Afrika kom att bli så omfattande att över nittio procent av befolkningen i Rom till slut var av asiatisk härstamning. Det var en befolkningskatastrof som inte undgick den samtida satirikern Juvenalis då han konstaterade att: ”Dessa drägg kallar sig greker, men hur få av dem är verkligen greker; floden Orontes [i Syrien] har sedan länge flutit in i Tibern.” Jakten på profit; slavimport, välstånd, bekvämlighet och slutligen förödande krig, gjorde slut på romarna. ”Så har det gått med de äldre kulturfolk, som vi läsa om i historien. De ha begått ras-självmord,” skrev Lundborg.

Vissa moderna tendenser är bakåtsträvande, så långt kan jag vara ense. Vad man kan och/eller bör göra åt det är en annan fråga.

Den historiska återblicken slår mig som rättså träffande. Det verkar som att många eller alla av de länder som tar emot mest invandrare också ägnar sig åt propaganda som syftar till att skapa tolerans. Man får intrycket av att de styrande tjänar något på det. Vilka tjänar då på det? Detta kan man förstås diskutera väldigt länge, men en sak torde vara klar, nämligen att de som anställer andra till att arbeta för dem tjänar på den konkurrens som invandringen leder till på arbetsmarknaden. Detta betyder ingalunda att vänsterfalangen står bättre till nationellt sett. De har tvärtom ett större ansvar för förfallet då det till stor del var de som införde det. Att de inte har ändrat ståndpunkt är också talande.

Förfallets symptom
I Västerlandet i fara räknade Lundborg upp ett antal allmänna symptom på hur urartningen kunde manifestera sig i ett modernt samhälle. Han skrev bland annat att storstäderna ”tillväxa raskt och att landsbygden avfolkas undan för undan”. I storstäderna ”upplösas alltmer familjebanden och denna tendens sprider sig (som en slags smitta) till övriga delar av landet”.

Sant. Men detta hänger ju också samman med den egalitära samhällsmodellen, där samhället ska garantera varje enskild människa lika förutsättningar att välja väg i livet (bland de vägar som samhället erbjuder). Sammanhållningen och omvårdnaden om det lokala bryts då ner samtidigt som många känner sig rotlösa.

Trots yttre välstånd sjunker ”födelsefrekvensen” så till den grad att ”folknumerären avtar”. Antalet aborter, enligt Lundborg ”fosterfördrivningar i brottsligt syfte”, ökar dramatiskt. Städernas tillväxt och den låga födelsefrekvensen leder till import av främlingar i allt större omfattning. Lundborg skrev vidare att: ”Individualismen tar överhand. Individerna blir mer själviska och förlorar förståelsen för att det är deras plikt att arbeta för staten och dess framtid.” Moral och religion ”råkar i vanrykte. Sedeslöshet, ohederlighet och förbrytelser tilltar”. Självmordens ”antal ökas”.

Intressant är att Lundborg skrev detta 1934 just medan den egalitära samhällsmodellen höll på att ersätta det traditionella samhälle som ditintills fortfarande funnits. De nya "samhällsbyggarna" talade föraktfullt om "Lortsverige".

När det moderna samhällets storstäder väl har slukat den största delen av landsbygdens befolkning kan inte den avfolkade landsbygden längre förse de ständigt växande metropolerna med tillräckligt människomaterial. Detta, skrev Lundborg, skulle i framtiden leda till att: ”Tomrummen, som på detta sätt uppstå inom landet, fyllas genom invandring från andra länder.”

Det är häpnadsväckande att han hade insikter om detta så tidigt, och djupt beklagligt att vi inte lyckats hejda det. Frågan är vad vi gör nu.

Nationalsocialism
Att Lundborg var nationalsocialist råder det inget tvivel om och i skriften citerar han Hitler och beskriver i positiva ordalag det nationalsocialistiska Tysklands politiska reformer inom rashygienens område.

Detta är typiskt Lundborg med tanke på den överdrivet biologistiska tolkningen av kultur som han stod för. Jag hoppas att vår kultur kommer att överleva på grund av att dess beskyddare sluter sig samman och ser till det av fri vilja, oavsett om samhället vill det eller inte. Men jag kan ju inte förutse framtiden.

Lundborgs åsikter var radikala och på vissa områden spartanskt bistra. Han ansåg att urartningen endast kunde bekämpas med hjälp av rashygieniska åtgärder. För detta ändamål krävdes det långtgående politiska reformer på många områden. Att staten skulle skapa incitament för att förmå familjerna att föda fler barn ansåg han vara av yttersta vikt. Hans mest kontroversiella förslag var att staten skulle tillgripa tvångssterilisering mot ”dräggen” i samhället. Men Lundborg menade även att samhället, för detta ändamål, måste förändras i det stora. Han ansåg bland annat att: ”Industri, handel och bankväsende” inte borde ”vara självändamål, utan endast hjälpmedel till hela folkets bästa.” Och att ”vi ha sannerligen ej råd att låta industrin växa hejdlöst, trots att den tillfört oss milliarder, ty hela vår livskraft och framtid som självständigt folk står på spel”. Det ekonomiska livet skulle regleras strängt av staten. Lyxvaror skulle i mesta mån utestängas från den inhemska marknaden och helst endast produceras för att från främmande länder byta till sig nödvändighetsvaror. Att Sverige skulle följa ”självhushållningsprincipen” såg han som självklart. Landets naturresurser såsom ”skog, metaller och vattenkraft” borde sparsamt utnyttjas med tanke på framtida generationer. Lundborg menade att de regioner i landet som var alltför industrialiserade successivt skulle avindustrialiseras genom statens försorg. Nödvändiga industrier och högskolor skulle utlokaliseras till mindre orter där arbetare och studenter inte utsattes för storstädernas dekadens och proletarisering.

Tvångssterilisering och dylikt drar honom i smutsen. Vad han tyckte var hans sak. Låt oss inte ta efter det som är dåligt. Jag återkommer strax till Lundborgs människosyn.

Minst 75 procent av landets befolkning skulle ”förrätta kroppsligt arbete” och han menade att dessa utgjorde ”kärnan av befolkningen” och att dessa inte urartade så lätt som ”intellektuellt utbildade storstadsbor”.

Minst 75%... Den här överdrivna tilltron till ett i detaljerna strukturerat samhälle kan man se som den andra sidan av hans biologistiska tankegods. Generellt sett nedvärderar han den enskilda viljan till förmån för en tvivelaktig folkvilja, som han av allt att döma trodde sig själv bäst om att kunna diktera. Jag delar inte denna hans nedlåtande människosyn.

Herman Lundborg älskade sitt folk och hans politiska åsikter grundades i viljan att värna den Nordiska rasen. Han insåg att välstånd, demokrati och materialism till slut skulle leda till urartning, självsvåld och tyranni. Hans förslag till politiska reformer var därför långsiktiga och genomtänkta och var avsedda att trygga framtida generationer.

Lundborg skrev att han var övertygad om att många av hans politiska förslag skulle komma att betraktas som dårskap av dåtidens starkt individualistiska människor. Men han hoppades ändå att denna ”dårskap” till sist skulle accepteras eftersom det var absolut nödvändigt.

Med en mer ödmjuk hållning hade han kanske lyckats bättre.

Nutidens förfall
Den urartning Lundborg varnade för var blott förstadiet till det vi nu bevittnar runt omkring oss, sextio år efter andra världskrigets slut och mer än sjuttio år efter det att Lundborg utgav sin väckelseskrift. Vi lever nu i Ras- och kulturförstörelsens tidsålder. Det från makteliten påtvingade införandet av ”mångkultur” som ett led i strävandet att upplösa nationerna, kommer till sist, om det inte hejdas, att leda till vår undergång. Språk, musik, litteratur, vanor, tankesätt – allt är statt i våldsam förändring.

Sant. En intressant fråga är vad vi politiskt gör åt detta utifrån de förutsättningar vi nu har.

Vi har för länge sedan passerat den punkt där urartningen fortfarande endast var en process, driven framåt av människornas kortsiktighet och det moderna industrisamhällets negativa bieffekter. Idag drivs samhället och Rasen med vett och vilja mot stupet av krafter vilka genom urartningen vunnit i styrka och till slut kommit att dominera det politiska, ekonomiska och kulturella livet i västvärlden. Vårt land styrs i praktiken av en aggressiv och ohelig koalition av politiska mutkolvar, sionister, bastarder och homosexuella vilka öppet, genom medier och med hjälp av politiska reformer, attackerar allt som synes representera det ”heteronormativa” samhällets kvardröjande ”förtryckarstrukturer”. I megalomanisk förstörelselusta är de på god väg att förvandla vårt en gång fria och rena Sverige till ett gränslöst kosmopolitiskt territorium och en multikulturell häxbrygd.

Det multikulturella samhället är på intet vis mindre nedlåtande i jämförelse, snarare mer nedlåtande. Hela kulturen är präglad av en detaljstyrning och ett paragraferi som man med rätt kan anklaga för att stå över huvudet på den vanliga människan. Ensam orkar hon inte göra något åt det, annat än att i bästa fall fortsätta sitt liv med stolthet. Därför är det högst intressant vad vi politiskt kan och bör göra.

Sedan Lundborgs tid har världen dessutom fått tillökning med fyra miljarder, mer eller mindre färgade, demokratiaspiranter. Samtidigt som Vi själva har blivit färre. Från att ha dominerat världen har den Nordiska rasen sedan ödesåret 1945 försvagats så allvarligt att ariska kvinnor nu endast utgör några procent av världens kvinnor i barnafödande ålder. Inte nog med detta, en veritabel armé av världsförbättrare; FN, Läkare utan gränser och missionärer, gör sitt bästa för att de andra skall bli ännu fler. Den Nordiska rasen, skapare av den fantastiska teknologi som överhuvudtaget gjort det möjligt för de färgade massorna att bli så många, håller på att försvinna i en mörk stormflod.

Förlåt mig om jag är hårdnackad, men jag framhärdar i att detta tal om den "nordiska" eller "ariska" rasen tjänar oss illa. Med begreppet "arisk" förnekas också den förindoeuropeiska grunden på ett enligt min mening rent kränkande sätt, samtidigt som det skapar splittring i folket.

Framtiden
Urartningen är en högst verklig företeelse och den måste därför också få mycket allvarliga följder. Än så länge hålls vår nuvarande civilisation, trots urartningen, vid liv genom den moderna teknologins landvinningar. Men detta kan endast vara en konstgjord andning med maskinteknik där vetenskapen snart inte kommer att räcka till för att hålla kaoset borta. Välståndet och den snabba teknologiska utvecklingen har skapat en övertro på teknologins möjligheter vilket har lett till att människorna verkar förutsätta att det går att bryta mot naturlagarna i evighet. Sanningen är dock den att vi lever i en överbefolkad värld där en brutal kamp om de sinande naturresurserna snart kommer att göra sig gällande.

Denna "övertro" på vetenskapen är också en undertro med avseende på andliga kvaliteer hos människan både kollektivt och individuellt. Det är en slags kulturell pessimism som inte utvecklar kulturen positivt; istället betraktas kulturen som något purt förhandenvarande, ett dött material.

De ekonomiska hjulen i väst riskerar snart att sluta snurra och då väntar betydligt hårdare tider. Detta till trots vandrar de flesta människor omkring under storstadsljusets konstgjorda sken helt omedvetna om denna framtid. Det moderna samhället så som vi vant oss vid det, med sin liberalism och sin lyx, kommer att försvinna. Detta kan låta otroligt för dem som växt upp i välstånd och fred, men snart måste följderna av urartningen komma; först tyranniet och fattigdomen, sedan troligtvis kaoset, krigen, svälten och slutligen massdöden – detta är naturens sätt att straffa dem som förbrutit sig mot hennes lagar.

Jag är inte fullt så säker på vad som 'måste komma'. En odramatisk död är lika illa som en dramatisk sådan. Det är bättre att utveckla strategier som förmår att överleva även den tysta döden.

Avslutande ord
Om vi vill att vår Ras skall leva måste vi ta upp kampen mot de destruktiva krafter som idag styr vårt land. En sådan kamp syftar till att genom politisk kamp erövra statsmakten för att därefter kunna genomföra det som är nödvändigt för att trygga folkets överlevnad och frihet. Men vi får heller inte glömma att denna kamp inte bara kan föras i det stora, utan även måste föras i det lilla. Många människor som bekänner sig till de nationella idealen och till och med kämpar aktivt för dem, lever samtidigt sina liv i enlighet med de moderna liberala idealen. Ideal som är diametralt motsatta det man säger sig stå för. Detta är kanske delvis beroende av uppfattningen att man först efter ”segern” uppifrån kan genomföra sådana radikala förändringar inom politiken - att livet kommer att närma sig de politiska idealen. Detta är dock farliga tankegångar!

Här håller jag med, men samtidigt riskerar man att rycka upp sig själv med rötterna om man hastigt tar avstånd från sin gamla identitet. För många är denna "gamla" identitet väldigt färgad av tidens tecken, inte bara av skolgång och myndighetsutövning, utan också genom uppfostran.

Vår Ras måste överleva oavsett om vi nationella erövrar statsmakten eller inte.

Oavsett om vi nationella erövrar statsmakten eller inte så måste vi överleva. (Vilka invändningar jag har mot Lundborgs rasbegrepp har jag redan specifikt redovisat.)

Därför är det rimligt att följande anses vara ett minimum som krävs av nationellt medvetna unga män och kvinnor:

Männen måste kämpa. De måste organisera sig och underställa sig disciplinen i en organisation där de kan göra mest nytta. Männen måste även bilda sunda stabila familjer. Kvinnorna måste föda barn och ta hand om hemmet. De måste även se till att männen får tid över för kampen. Varje nationellt medveten kvinna måste föda minst tre barn, helst flera. Dessa barn måste uppfostras sunt och skyddas från den stora kulturomvandlingen som genomsyrar det moderna samhället. Det största misstaget föräldrarna kan göra är att slappna av i uppfostran av barnen. Uppfostran av barnen är familjens viktigaste uppgift!

Den här sortens stereotypa och kollektivistiska pliktiver skrämmer tyvärr bort många som annars är potentiellt nationella. (Jag håller dock med om att de könsroller som föreskrivs här i viss mån är naturliga och goda kulturellt sett. På sistone har det också kommit endel forskning som visar att vår tids 'frigjorda' ideal skapar psykiska störningar hos barn.)

Lundborg skrev att det är männens oavvisliga plikt att försvara folket mot dess fiender och kvinnornas ”plikt att tillse, att folket ej dör ut av brist på försvarare och genom urartning”.

I det här friare uttrycket är jag instämmande.

Om detta anses vara ”sekteristiskt” eller ”förlegat” så kan man endast svara: Om vi inte gör detta så kommer vår Ras att utplånas. Och om du anser att detta är för stora krav på dig så kan man endast konstatera att du inte tillhör den rena kärna av livskraftiga Germaner vilka tänker kämpa för sin rätt till liv och frihet, utan du tillhör kanske istället den förslavade, fördömda, massa som är dömd att försvinna ur historien.


Källa: Patriot.nu

Lundborg framstår på det hela taget som alldeles för konformistisk i sin syn på folket. Jag bejakar den naturliga mångfald som en traditionell kultur kan förkroppsliga, och det är naturligtvis något helt annat än mångkulturell mångfald.